mjsnovells.blogg.se

Det var en mörk decembermorgon. Månen lös fortfarande och stjärnorna blinkade klart på himlavalvet. Allting var sådär tyst som det bara kan vara en morgon i december. Träden hade lagt sig i sin vinterdvala och enda gången de lät var när vinden grep tag i deras tomma grenar och vaggade dem mot varandra. Deras mjuka viskningar hade tystnat och de sov djupt bland de glada granarna som fortfarande sjöng. Frosten gnistrade över mossan och blinkade nästan lika glittrande och vackert som stjärnorna. Än sov de flesta i den stora Sagoskogen, det var för tidigt för att vakna än, men snart skulle alla de små varelserna stiga upp och möta dagen med stora leenden. Ty det var december och då var lyckan gjord.

I Nordpolen var det inte tyst, trots att timmen var tidig var nissarna i full gång med att förbereda inför julafton. De gjorde leksaker och försökte komma på lösningar till familjer i nöd. December var den månad då de arbetade som hårdast och hade som mest att göra, därför var de också uppe i ottan och arbetade. Om du varit i denna magiska skog för känner du säkert till att nissarna gjorde precis allting inför julen. De arbetade hårdare än någon annan för att ge just dig den perfekta julen. Men det fanns saker som inte ens nissarna kunde göra. De må ha nissemagi och kunna göra mirakel, men några saker kunde de inte göra något åt. De önskningar de fick som de inte kunde göra något för, skickade de vidare till några som förhoppningsvis kunde. Det fanns nämligen ett hemligt rike i Sagoskogen. Ett rike som inte vem som helst fick träda in i, kanske just för att det var hemligt. Det riket var änglarnas rike och det var dit de ouppnåeliga önskningarna skickades.

Änglarnas rike var en otroligt vacker och nästan gnistrande plats. Änglar var ju väldigt speciella varelser som människorna ute i de andra delarna av Universum ikoniserade. De var högmedvetna och otroligt speciella. De fanns alltid överallt ute i Universum, där de ansåg att de behövdes och försökte hjälpa till med både det ena och det andra. Att det fanns olika sorters änglar var en självklarhet och den här berättelsen ska handla om julängeln Seraphina. Hennes namn betydde eldigt bevingad och hon var uppkallad efter den stora ängeln Seraphim. Men nog om detta, nu ska ni få ta er en tur till Sagoskogen och det hemliga riket. Julen stod för dörren och det hände mycket saker ute i världen.

Uppe i ett träd satt hon och dinglade med benen. Ljust hår och brinnande ögon, som namnet sa hade hon ju en eld flammande i sig så det var inte vidare konstigt att hennes ögon brann ibland. Trädet hade inte så många blad kvar, bara några som fortfarande hängde kvar efter hösten och de var fortfarande röda och vackra. Seraphina var vitklädd, sådär traditionsenligt som änglar brukar porträtteras. Änglar hade den här magiska egenskapen att människor och andra varelser såg dem på ett sätt så att de kunde tro på dem. Vissa såg kanske henne som två meter hög, blåklädd och oerhört ståtlig, vissa såg henne som en tomtenisse och en god samarit och vissa såg henne kanske precis som hon var. Vitklädd med ljust hår och brinnande ögon med en lekfullhet som få någonsin skådat. Kanske var det just därför hon satt uppe i trädet och dinglade med benen och tänkte på allt och ingenting. Nog för att hon hade viktiga saker att tänka på, det var ju snart jul. Åh! Vad hon älskade julen! Det fanns verkligen ingenting som var lika bra som den. Öppna spisar med en härlig brasa i. Julklappar. Kärlek! Seraphina var lite kär i kärleken. Hon tyckte den var så vacker och hon visste, från djupet av hela sin existens, att kärlek var den största magi som fanns i världen. Hon hade dock förstått att många hade svårt att förstå det. Det var svårt att se att något, som i mångas ögon var så väldigt alldagligt, kunde vara magiskt. Men kärlek var inte alldaglig. Den var stor, stark och det vackraste som fanns i världen, oavsett hur den såg ut. Hon hängde sig upp och ner i trädet och tänkte på vad de närmaste tjugofyra dagarna kunde ha till henne. Vad skulle hända? Hur skulle julen bli? Hon brann av iver att få göra den till den bästa någonsin. Hon ville också göra så mycket mer än hon egentligen kunde. Hon visste bara inte vad som behövde göras.