mjsnovells.blogg.se

Seraphina satt vid köksbordet med pappret, som visat sig vara ett brev, i handen och tittade sorgset på det. Hon hade flämtat till när hon läste det och när Elsa sedan börjat prata om kung Vinter hade Seraphina sjunkit ner på en stol och bara stirrat på pappret. Elsa vågade inte säga någonting, för det såg ut som att Seraphina var nära tårar och Elsa ville inte vara till för mycket besvär. Trassel hade dock bjudit henne att sitta ner och gett henne en pepparkaka att tugga på medan Seraphina satt tyst. Han verkade inte så särskilt orolig över hennes tystnad, utan väntade bara på att hon skulle vakna upp ur den och börja prata. Han förstod att hennes tystnad oroade Elsa och han ville försöka hjälpa henne att ta bort oron. Det enda sätt han kunde komma att tänka på nu var att ge henne kakor, för kakor brukade hjälpa honom när han var orolig. Det var därför hon nu satt med en pepparkaka i händerna. Hon åt inte den, bara höll den i sina, fortfarande, vantbeklädda händer med ögonen fästa på Seraphina. Trassel harklade sig lite.
”Jag tror inte du ska oroa dig för mycket”, sa han tyst och såg lugnande på Elsa, medan Björnvera skramlade med plåtar bakom Seraphina.
Elsa slet blicken från Seraphina och tittade oroligt på Trassel.
”Varför säger hon ingenting?” Frågade hon lika tyst. 
Trassel ryckte på axlarna.
”Hon brukar göra så”, svarade han. ”Jag tror det är för att både smälta och tänka ut en bra lösning på problemet.”
Han suckade lite. 
”Det här är ju ett extra stort problem så det kanske tar längre tid än vanligt.”
Elsa nickade lite och vände sedan åter blicken mot Seraphina, med aningen lite mindre oro i blicken. Trassel tyckte det kändes bra att han åtminstone hjälpt henne lite på traven. Han tyckte det var synd att hon var så nervös.

Snart lyfte Seraphina blicken och tittade på Elsa, samtidigt som hon suckade.
”Ja du”, svarade hon. ”Det här var ingen lätt önskning.”
Elsas ögon spärrades upp en aning.
”Men du kan lösa det väl?” Frågade hon, närapå skräckslaget.
Seraphina mötte hennes blick och var tyst ett ögonblick innan hon nickade svagt.
”Jag tror det”, svarade hon. ”Eller… om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte, men jag hoppas det och hopp är det jag jobbar med!”
Elsa lade huvudet på sned.
”Det är inte långt kvar till jul”, sa hon. ”Hur ska du…?”
Seraphina skakade på huvudet.
”Jag kommer inte kunna lösa hela önskningen fram till jul”, svarade hon. ”Även änglar har sina begränsningar. Jag kommer skicka önskningen till änglarna som arbetar i människornas värld så att de får jobba på det därifrån. Det är dem som är det största problemet. Jag tänker ta mig till kung Vinter och se hur vi kan få honom att må bättre.”
Elsa nickade, med det syntes på henne att hon var ytterst tveksam. Inte till vad Seraphina sa, eller ja… kanske lite till vad Seraphina sa, men mest till att det behövde ta en sådan tid.
”Kan inte du resa till människornas värld och göra en förändring redan nu?” Frågade Elsa. ”Måste det vänta så länge?”
Seraphina nickade, men tvekade lite.
”Änglarna där har jobbat med det här problemet i många år”, svarade hon. ”Det är ingen snabblösning, människor är… de är komplicerade.”
”Det är ju lyktfolket också”, påpekade Kvist lite försynt. ”Men du förändrade dem på en kväll, jag var på middag hos Assar igår. Går det inte att göra samma sak med människor?”
Seraphina tvekade. Hade hennes vänner rätt? Kunde hon göra någonting redan nu?