mjsnovells.blogg.se

Det var svårt, det visste hon när de vandrade genom skogen mot platsen där kung Vinter bodde. Hon vandrade genom den torra marken tillsammans med sina vänner; Elsa, Kvist och Trassel. Björnvera stannade hemma och fortsatte med kakbaket. Givetvis var även hon orolig, detta var ett stort problem och hon hade sett rädslan i Seraphinas ögon. Seraphina var nästan aldrig rädd så att se den skräcken i hennes blick var otroligt läskigt, tyckte Björnvera. Det skrämde henne nästan mer än någonting annat.

För det var så det var. Seraphina var rädd. Hon var rädd för hon visste verkligen inte vad hon skulle göra. Tänk om det faktiskt var så att kung Vinter var sjuk för att människorna där långt borta i universum inte förstod att de gjorde världen illa? Vad skulle hon göra då? Den enda lösning till kung Vinters sjukdom var ju, i sådana fall, att rädda världen. Få människorna att förstå vad det egentligen var för dumheter de höll på med. Det hade inga av de andra änglarna som fanns ute i människornas värld lyckats med än, så hur skulle hon, Seraphina, lyckas med det? Hon hade absolut ingen aning. Hon var livrädd. Hon tänkte på vad Elsa sagt, om hon inte kunde göra någonting redan nu. Förändra. Ja, hon hade förändrat lyktfolket på en kväll men människor var komplicerade. Sanningen kunde stirra dem i vitögat, men de valde att inte tro på den ändå. De kloka människorna i deras värld kunde skrika ut sanningen men de valde ändå att inte tro på den. Seraphina visste att alla varelser hade rätt till sin egen sanning, att tro på vad de själva tyckte kändes rätt. Det var bara det att i vissa fall fanns det inget val. Det fanns bara en väg att gå. Det här var ett sådant fall, antingen räddade man världen eller lät den dö. Det fanns inte någon annan väg att gå. Så vad skulle hon göra? Vad kunde hon göra?

Kung Vinter bodde i ett isslott uppe i bergen. Det var lite komplicerat att ta sig dit eftersom man fick klättra upp på ett av bergen för att nå hans slott. Han hade en helt magisk utsikt över hela Sagoskogen uppe på sitt silveraktiga berg. Slottet var så vackert att det var rent av magi. Det var helt gjord av den blåaste, vackraste isen. Taken var av vit is och det var så vackert. Tinnar och torn sträckte sig mot skyn och inuti slottet fanns det de vackraste salarna av färgad is som bildade mosaikliknande mönster. Seraphina tyckte inte att det fanns något slott som gick upp mot just det här. Påpälsade kom de upp till slottet och Seraphina längtade efter att se detta vackra, men flämtade förskräckt till när hon fick syn på det. Det var inte det majestätiska slott som funnits där tidigare utan här hade delar av slottet smält och en del is hade blivit svart och förrädisk.
”Åh nej!” Utbrast Seraphina och skyndade sig fram till slottet.
Nu förstod hon. Hon förstod hur illa detta var, hon förstod att läget var värre än hon någonsin trott och hon behövde göra skillnad. NU! Annars skulle det vara försent. Hon rusade över bron som gick över vallgraven och var noga med att inte trampa på den svarta isen, sedan rakt in genom porten, samtidigt som hon ropade.
”Kung Vinter!”
Hennes rop ekade genom slottet och fick en kaskad av is att lossna uppifrån taket och singla ner över henne. Den var vass, så hon lyfte armarna för att skydda sig när den föll över henne.
”Nej”, viskade hon. ”Det här kan inte vara sant.”
Sedan såg hon sig omkring igen och skrek den här gången, utan att bry sig om issplittret.
”KUNG VINTER!”
”Shh”, hördes en mjuk och rosslig stämma från trappan som ledde upp mot de vackra salarna.
Seraphina lyfte blicken och flämtade skräckslaget till. Den kung Vinter som förut varit så vacker i sitt vita skägg och sin blå- och vita klädnad, var nu alldeles smutsig. Den vita färgen tycktes som en grå dimma och kläderna liknade mer grå slask. Han såg till och med äldre ut än förut. Han skakade på huvudet när han såg Seraphinas blick.
”Det är illa”, sa han. ”Det är illa nu, Seraphina.”