mjsnovells.blogg.se

I andra delar av Sagoskogen var varelserna omedvetna om hur hotad vintern och julen var. Påskharen Måns var precis klar med allt julgodis och skuttade glatt, med korgar och kärror fulla av rockyroad, polkagrisar och allt möjligt annat gott, fram genom skogen. Han var på väg till Nordpolen för att leverera godiset, det gjorde han varje år den nittonde december. Visst funderade även han på varför det inte låt någon snö på marken, men när han spred doften av det ljuvligt doftande godiset genom skogen log han bara och drog ett djupt andetag.
”Mmm”, sa han. ”Jag älskar doften av choklad på morgonen!”
Han visste inte att uppe i kung Vinters slott satt kung Vinter själv och mådde sämre än han någonsin gjort innan. Skröplig och närapå söndrig kände han sig. Vid sin sida hade han Seraphina, Trassel, Kvist och Nissan Elsa. De såg djupt oroade ut.
”Det måste finnas någonting vi kan göra”, sa Elsa. ”Någonting som kan rädda både dig, vintern och julen.”
Kung Vinter skakade på huvudet, mycket svagt.
”Jag tvivlar på det”, svarade han och hans röst lät väldigt tunn. ”Jag har känt hur jag blivit sämre under en lång tid nu, flera år, men än har ingenting hjälpt mig. Än har ingenting hänt och jag är rädd att detta är slutet på vintern.”
Tystnaden lade sig över sällskapet när de begrundade dessa fruktansvärda ord som nyss lämnat kung Vinters läppar. Seraphina spände käkarna och bet ihop hårt. Det kunde inte få gå till på det här viset. Det kunde inte få lov att hända. Hon kunde inte tillåta att kung Vinter dog, eller att vintern dog. Inte julen heller. Nej, det fick vara nog! Hon reste sig upp och såg väldigt beslutsam ut. De andra lyfte blicken och såg förvånat på henne.
”Jag reser till människornas land!” Sa hon med hög, bestämd stämma.
Elsa sken upp som en sol.
”Jag följer med”, ropade hon, precis samtidigt som Kvist och Trassel.
”Nej”, svarade Seraphina. ”Ni stannar här och ser till så att kung Vinter blir bättre. Jag ska göra mitt bästa i människornas land.”*
Innan någon av de andra hunnit protestera hade Seraphina stängt sina ögon och försvunnit som en blixt i tomma intet.

När hon öppnade ögonen igen befann hon sig utanför en stor grå byggnad som bara spydde ut svart rök. Längre bort kunde hon se hur någon stor mackapär skövlade en stor vacker och grönskande skog, utan någon särskild anledning som Seraphina kunde se. Hon skakade på huvudet.
”De är inte kloka”, viskade hon. ”Korkade människor.”
Vart fanns kärleken? Vart fanns freden? Den kändes så långt borta just då.
”Seraphina?” Dånade någon, mycket större än henne och med högre röst.
Seraphina vände sig om och fick syn på en av de stora ärkeänglarna som fanns ute i världen. Stor, ståtlig och otroligt vacker.
”Hej”, svarade hon.
Han rynkade pannan.
”Vad gör du här?”
Seraphina skakade på huvudet.
”Kung Vinter är väldigt sjuk”, svarade hon. ”Vintern håller på att försvinna och jag måste göra något.”
Ängeln skakade på huvudet.
”Jag vet att det är kritiskt”, svarade han. ”Men vi kämpar hårt med detta. Det kommer bli bra, jag lovar!”
Seraphina skakade på huvudet, det var inte tillräckligt. Hon tittade på maskinen som skövlade skogen. Hon kunde inte låta detta ske, hon kunde inte stå sidan om. Hon drog ett djupt andetag och gick närmare maskinen.