mjsnovells.blogg.se

I Sagoskogen var oron djup. Ryktet om kung Vinters sjukdom hade spridit sig och alla förstod hur illa det var. Julen var hotad, men det var verkligen inte det värsta. Hela världen var hotad, vintern var hotad. Ja, det var en djup sorg som låg över världen. De hade fått höra att Seraphina rest till människornas värld för att försöka förändra den, men de hade inte alltför stort hopp om att hon skulle lyckas. De stora änglarna hade kämpat i år med att sprida kärlek, vad kunde Seraphina göra? 

Hemma i sin jordhåla satt Björnvera och gned fingrarna omvartannat. Alla kakor var bakade, allting var klart inför jul, men ingen av de hon firade jul med var där och hon var så orolig. Fru Blåbärt, hennes godaste väninna, hade kommit förbi för att lugna henne.
”Seså, Vera”, sa hon. ”Jag är säker på att allting kommer bli bra tillslut.”
Hon låtsades inte alls om oron som vibrerade i hennes bröst, det skulle gå bra. Åtminstone hoppades hon det.
”Men Solceremonin är imorgon”, utbrast Björnvera med darrande underläpp. ”Hur ska det hinna bli bra till imorgon? De är inte hemma, jag vet inte vad som händer med Seraphina. Jag är så rädd!”
Fru Blåbärt klappade mjukt Björnveras hand.
”Såja”, sa hon. ”Seraphina har väl alltid kunnat ta väl hand om sig själv. Jag tror inte det här gången är något undantag. Och Trassel är kvar i Sagoskogen med sina vänner. Honom går det ingen nöd på. Och det finns andra änglar i människornas värld. De hjälper henne säkert.”
Björnvera snyftade till.
”Tror du det?” Frågade hon med tårfyllda ögon.
Fru Blåbärt nickade.
”Jadå”, svarade hon. ”Solceremonin blir av och dina kära kommer vara här, det lovar jag!”
Hon svalde så fort hon sagt det, för hur kunde hon lova en sådan sak? Hon var minst lika orolig som Björnvera, men det vågade hon inte säga. Hon satte blint hopp till Seraphina nu och hoppades bara att allt skulle gå väl.

”Vad gör du?” Ropade den stora ängeln åt Seraphina när hon närmade sig skövelmaskinen.
”Skillnad!” Ropade hon tillbaka och vände huvudet för att se på ängeln. ”Gör det med mig! Vi måste stoppa dem. Vi måste få dem att förstå!”
Hon skyndade sig bort mot maskinen, detta var det enda hon kunde komma på som kunde hjälpa. Hon visste inte vad annars hon kunde göra. Kanske var detta enda sättet. Människor kunde ju inte se änglar om inte änglarna själv ville det och ofta sågs de inte mer som ett starkt, vitt sken. Ett vitt sken av kärlek och Seraphina tänkte sprida det ljuset nu. Hon skyndade fram och ställde sig precis framför den vrålande maskinen, samtidigt som hon svalde hårt. Skulle detta funka? Hon kastade en blick bort mot den stora ängeln som såg med rynkad panna och undrande ögon på henne. Vad höll den unga ängeln på med? Vad skulle hon göra för konstigheter nu? Ängeln förstod att hon kände sig desperat och han visste att hon fått önskningar som handlade om just detta. Han hade fått dem skickade till sig och jobbade på dem, men de var ju Seraphinas huvudsakliga uppgift egentligen. Hon ville göra skillnad och hon ville göra det nu. Hon blundade när maskinen närmade sig henne och lät den ljusa, kärleksfulla, vita skenet lysa ut i världen. Rakt i ögonen på maskinen som fortsatte rakt in mot skenet och mot Seraphina. Hon fortsatte blunda, men då kastade sig den stora ängeln ut framför maskinen, han också och lät sitt starka sken lysa över världen. Han höll ögonen svagt öppna och såg hur fler änglar dök upp ur tomma intet och förenade sig med dem. De lös ut sitt sken och när maskinen kom emot dem var det som att den studsade tillbaka. Den kunde inte ta sig genom deras mur av ljus och kärlek. Ingenting skulle kunna ta sig igenom, åtminstone ingenting som liknade hat. Det blev så stilla där. Maskinen tystnade och människorna stod alldeles stilla och bara tittade på ljuset, oförmögna att förstå vad det egentligen var som hände. Oförmögna att se att det var änglar. Änglar som räddade människorna från sig själva!