mjsnovells.blogg.se

Det rådde förvirring i människornas värld denna dag av vintersolståndets början. Ryktet och bilder av det starka, vita ljuset hade spridit sig genom världen. Snart hade alla sett det och sett vad det gjort med maskinerna. Varenda en av de maskiner som varit där hade studsat tillbaka när de körde mot ljusväggen och sedan slutat funka. Det gick inte längre att skövla skogen och människorna blev mer och mer övertygade om att det var Moder Jords sätt att säga stopp. De kunde inte förklara det på annat sätt, mer än att det var övernaturligt. Eller kanske helt naturligt? Naturen hade själv stoppat människorna från att förstöra sig själva. Naturen hade räddat sig själv när ingen annan tog tag i det och räddade den. Det var vad människorna trodde hade hänt. Det var få eller ingen som faktiskt visste eller förstod att det var änglar som räddat dem. Men änglarna brydde sig inte. Så länge de faktiskt gjort något som kunde föra med sig en förändring så spelade det inte så stor roll vem människorna trodde hade gjort den.

”Du gjorde ett bra jobb, Seraphina”, sa de stora änglarna till henne.
Seraphina log generat.
”Äsch”, sa hon. ”Det var väl ingenting.”
De andra nickade.
”Jo”, sa de. ”Jag tror att när man jobbat så hårt med ett problem så länge så är det svårt att hitta nya lösningar på det. Men det gjorde du.”
Seraphina log igen.
”Fast vi vet ju inte om det funkat än”, svarade hon. ”Vi vet inte om kung Vinter mår bättre, Vi vet inte om det faktiskt gjort någon skillnad.”
Den stora ängeln skakade på huvudet.
”Det har gjort någon skillnad”, svarade han. ”Du har visat oss hur vi ska fortsätta jobba med problemet. Du har visat oss vad vi ska göra för att det ska bli en långvarig och bestående skillnad och det är det viktigaste du någonsin kunnat göra.”
Han log.
”Vi är dig evigt tacksamma för det”, sa han till den rödkindade Seraphina. ”Och det är jag säker på att människorna också är.”
Seraphina log och skakade generat på huvudet. Såhär mycket beröm hade hon inte väntat sig. Hon hade bara hoppats och försökt göra skillnad. Ängeln såg på henne.
”Nu tycker jag att du ska återvända till Sagoskogen och fira Solceremonin med dina vänner”, sa han. ”Vi kommer säkert prata igen snart för vi kan behöva lite fler av dina nya idéer. Flyg säkert, vackra ängel!”
Lika plötsligt som Seraphina kommit dit, lika plötsligt var hon också borta igen.

I Sagoskogen flög älvorna omkring och kämpade för att få det sista klart inför Solceremonin. Det var deras fest och deras ansvar att få den klar. Det låg fortfarande en rädsla och en oro över hela Sagoskogen men de hade bestämt sig för att fira Solceremonin ändå. De behövde någon glädje och något hopp nu när det var sådana oroliga tider. De brukade ha festen just för att den tjugoförsta december markerade dagen då den allra mörkaste tiden var inne. De behövde mer ljus än någonsin i år.

I sin jordhåla satt Björnvera och kände oron krypa inom henne. Vad skulle hända? Hur skulle det bli? Trassel och de andra hade, till hennes stora glädje, kommit hem för en stund sedan. Kung Vinter hade bett dem gå och de visste inte om det var bra eller dåligt att han ville vara ensam, men han hade envisats och de hade varit tvungna att gå. Nu satt de här, runt det runda köksbordet, fyllda av oro och rädsla. Tysta och nästan sjukligt bleka. Då fyllde ett starkt, vitt ljus köket och bländade de församlade som förskräckta rykte bakåt när det såg ljuset. Vad var nu på väg att hända?