mjsnovells.blogg.se

Seraphina uppenbarade sig i rummet och såg förvånad ut när hon såg sina vänner sitta vid bordet. De stirrade förvånat på henne innan de kastade sig upp med vilda tjut och rusade fram till henne.
”Du är tillbaka!” Utropade Trassel glatt.
”Hur gick det?” Frågade Elsa upphetsat.
Kvist bara kramade om henne hårt och Björnvera började snyfta. Hon var lättad ända in i själen över att hennes extradotter var tillbaka. För så var det, för Björnvera var Seraphina hennes lilla extradotter och hon skulle aldrig ha kunnat komma över det ifall Seraphina försvunnit eller blivit kvar i människornas värld. Seraphina kramade glatt om de alla och log stort.
”Jag är glad att se er med”, sa hon och lade huvudet på sned när hon såg på den snyftande Björnvera. ”Men kära älskade Björnvera.”
Hon lade armarna om Björnvera som snyftade in i hennes axel.
”Jag har var-hi-it så o-ho-ro-holig”, snyftade hon och Seraphina kramade om henne hårt och försäkrade henne om att hon var hemma nu och att Björnvera inte behövde oroa sig längre.
Då släppte Björnvera henne och såg förmanande på henne.
”Gör aldrig om detta!” Utbrast hon. ”Aldrig! Det säger jag dig flickunge!”
Seraphina kröp ihop lite under Björnveras åthutning, men log sedan och gav henne en kram till.
”Tack”, viskade hon i Björnveras öra.
Tack för att hon fick Seraphina att känna sig som en del av familjen. Tack för att hon var som Seraphinas mamma. Tack för… tack för allt. Hon visste att det räckte med ett tack, för Björnvera förstod. Det kände Seraphina på kramen som hårdnade ett ögonblick. När de båda släppte varandra vände sig Seraphina till sina vänner.
”Vad gör ni här?” Frågade hon. ”Jag trodde ni skulle stanna hos kung Vinter.”
Elsa nickade.
”Ja, det var vad vi tänkte”, svarade hon. ”Men han bad oss att gå.”
”Va?” Utbrast Seraphina förskräckt.
I hennes huvud fanns det bara en anledning till att han hade bett dem att gå. Hon hade misslyckats. Kung Vinter hade inte klarat sig. Hon sa ingenting, men hon kände skräcken och sorgen sprida sig i hela hennes kropp.
”Ja”, svarade Trassel. ”Han ville vara ensam, vi vet inte varför, men han sa det.”
Seraphina stod tyst. Hon visste att om hon öppnade munnen för att säga något skulle hon brista i gråt och det ville hon verkligen inte nu. Hon ville verka hoppfull för att inte oroa sina vänner. Men Björnvera kunde hon inte lura, hon såg genast hur det var fatt med Seraphina. Snäll som hon var så sa hon ingenting, för hon förstod också varför Seraphina var tyst. 
”Jag tycker att vi går till älvorna och firar Solceremonin”, sa hon. ”Nu ska vi vara glada! Snart är det ju jul!”
De andra jublade glatt och tillsammans gick de ut mot älvornas Solceremoni.

Sagoskogen var pyntad i vackra, mustiga men också gula färger. De gula lussebullarna som hörde julen till låg utplacerade på vitmossepyntade bord och överallt satt små solar. Upphängda i träden och stående i marken. Solceremonin var till för att hylla mörkret men också att fira solens återkomst. Just nu var det den allra mörkaste tiden på året och också den tid då många mådde lite extra dåligt. På julafton skulle det vända, då var det den första dagen av ljusets tid och det var ju därför man firade jul. Men i Sagoskogen firade man även mörkret, med att dansa och äta god mat. Det var deras sätt att hylla solen och mörkret. En frigörande dans i den mörka nattens sken som hjälpte den här mörkrets tid att gå lite fortare. Trots att Solceremonin skulle vara en glad händelse och en glad högtid som gav många ljus i mörkret, låg det en sorg över hela Sagoskogen. Seraphina kände hur hela hjärtat värkte. Hon kunde inte förstå att hon misslyckats. Skulle det inte bli någon jul alls nu? Var det verkligen så illa?