mjsnovells.blogg.se

Dagen före julafton och sorgen låg över hela Sagoskogen. Ord behövdes inte, det räckte med att titta på Seraphina för att förstår hur det var fatt. Solceremonin hade inte blivit mycket till fest i år, utan istället hade mörkret och ledsamheten fått härja fritt. För Seraphina, och säkert många andra, var julen förstörd. Den enda som, trots sin sorg, försökte hålla modet uppe var Björnvera. Hon såg hur sorgsen Seraphina var och hon såg hur ledsen både Trassel och Kvist var. Även Elsa, som ännu inte återvänt till Nordpolen var väldigt nedstämd. Såklart de var, Björnvera förstod att de var ledsna och kanske behövde de få lov att vara ledsna. Det var helt naturligt! Men hon tänkte minsann inte låta julen bli förstörd. Det var nu julen behövdes mer än någonsin. Det var nu de mer än någonsin behövde visa kärlek för varandra. Ge varandra ljus i mörkret och om de andra inte kunde fick Björnvera minsann ge ljus så att det båda räckte och blev över. Hon fick vara ljuset ensam, det som de egentligen brukade vara för varandra.

De satt runt det runda bordet i köket med dystra uppsyner, samtidigt som Björnvera rusade omkring i köket och bakade bröd och gjorde grytor och röror och allt möjligt så att varenda juldoft i hela världen blandades i köket. Hon sjöng julsånger under tiden, för det brukade muntra upp henne så det borde muntra upp hennes små skyddslingar också.
"Ute faller snö, i spiltan Blacken står, och äter lugnt sitt hö, när ljudet honom når, att selen lyftes ner, och framför släden snart, med oss han sedan sig beger, iväg med väldig fart”, sjöng hon. 
Sedan klämde hon i och försökte få med de andra i refrängen.
”Bjällerklang, bjällerklang, hör dess dingle-dång. Flingor som nu virvlar om, i munter vintersång. Följ oss ut, följ oss ut, Blacken travar på, i hans spår vår släde går, där höga furor stå.”
Men tystnaden låg över köket och Björnvera fick snällt sjunga vidare på egen hand. Hon suckade tyst för sig själv när hon böjde sig framåt för att ta ut vörtbrödet ur ugnen. Hon hoppades så att allting bara var ett misstag. Att Seraphina visst lyckats, för hon stod inte ut med att se den unga ängelns sorgsna blick.

I Nordpolen låg sorgen också som en blöt vante över nissarna. Visst jobbade de på som aldrig förr, det var ju trots allt dagen före julafton, men det var inte samma sak. Det skulle inte bli någon snö imorgon och kanske skulle det aldrig någonsin bli någon snö. Hur skulle renarna kunna flyga ordentligt utan snö? Hur skulle någonting egentligen fungera utan snön? Det var fruktansvärt, det här. Rent fruktansvärt. Det sa Lingon-Li till jultomten också, när de stod i verkstaden och hjälpte till att slå in julklappar under den sedvanliga dagen före julafton-visan. De sjöng alltid den sången den tjugotredje december, i år var den dock aningen lågmäld.
”När kommer tomten? Snart kommer tomten. Titta här är listan över allt som vi vill ha. Vi vill ha skridskor, en häst och en rymdraket.”
”Vad ska man med skridskor till nu?” Frågade Lingon-Li med en suck. ”Någon is lär det väl inte bli.
”Gröna små monster och helst inga mjuka paket. Femton soldater och vad sen? Femton till, utav tenn. Fredliga ska de va förstås, krigar ej och slåss.”
”Krigar ej och slåss”, muttrade en annan nisse. ”Inte som de där attans människorna. Ingenting förstår de.”
”Sen har vi önskat en orm och en lurvig björn. Fjärrstyrda bilar, en påse med solrosfrön. Bussar och tåg som går på räls, en fetlagd katt med blommig päls. Ett jättelikt tält, en cirkusdvärg, en burk med rutig färg.”
”Så länge vi tror”, svarade jultomten, som hört nissarnas suckar och sorg. ”Så kommer allting ordna sig i slutändan. Så länge vi hoppas så kommer allting bli bra.”
En nisse såg tveksamt på honom.
”Tror du verkligen det?” Sa han. ”Tror du verkligen allting kommer bli bra igen? Hur kan någonting bli bra om vi aldrig får se Seraphina le igen?”