mjsnovells.blogg.se

Julaftons morgon. Det som skulle vara den gladaste, mest kärleksfulla dagen på hela året, men Seraphina låg i sin säng och kände tårarna rinna ner längs kinderna. Hon undrade om hon någonsin skulle bli glad igen, det kändes inte så. Hon hade hört Trassel och de andra gå upp ur sina sängar och skramla omkring i köket, så hon borde gå upp hon också, men vad fanns det för mening med det?

I köket satt de andra och åt frukost och det var allt en sorgsen skara som satt där. Inte ett ord sa de till varandra och inte önskade de varandra god jul som de brukade göra. Det kändes helt enkelt inte som julafton. Åtminstone inte än. Björnvera suckade när hon såg de sorgsna blickarna som stirrade ner i vörtmackorna de åt till frukost, sedan vände hon sig om och skakade på huvudet innan hon drog isär gardinerna för att få in lite ljus i huset. Då flämtade hon till och gav upp ett litet tjut! Det kunde inte vara sant. Jösses! Nej, herre min skapare!
”Trassel!” Flämtade hon och pekade med ett darrande pekfinger mot fönstret.
Trassel lyfte blicken och hans ögon blev tio gånger större.
”Jösses”, utbrast han.

Tystnad. Det var allt Seraphina orkade med idag. Bara tystnad. Hon ville inte fira någon jul. Julen var död för henne. Hon hade misslyckats. Hon hörde i fjärran hur det knackade på dörren men hon brydde sig inte om det. Björnvera öppnade säkert. Så hörde hon ett rop.
”Snälla Seraphina”, ropade Björnvera. ”Kan du öppna dörren? Jag är ensam och fingrarna är fulla med deg.”
Seraphina suckade, men sa inte emot. Hon reste sig och gick bort mot ytterdörren och öppnade den. Sedan blev hon stående alldeles, alldeles stilla med stora ögon och en halvöppen mun och bara stirrade.
”Nej, se det snöar, nej, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi har önskat, hurra! Då tar vi kälkarna fram och vantarna på, och sen vi åker i backen, hej, vad det ska gå!"
Där ute stod alla hennes vänner. Nissar från Nordpolen, ljusfolket Assar och Siv och de andra, småtroll och småtomtar, älvor, Trassel, Kvist, Elsa och till och med Björnvera stod där ute och sjöng för henne med leenden på läpparna. Och runt omkring dem föll snön, som redan var nästan knädjup.
Seraphina bara flämtade.
”God jul!” Utbrast en hes stämma som bara kunde komma från… KUNG VINTER!
Utan ett ord rusade Seraphina fram till honom och kastade sig i hans famn. Hon vågade inte tro att det var sant, hade det verkligen lyckats? Var han verkligen vid liv? Tårarna rann nerför hennes kinder.
”Du lever”, viskade hon när hon släppte taget om kung Vinter för ett ögonblick.
Han nickade och gav henne en puss i pannan.
”Ja”, svarade han. ”Tack vare dig. Du räddade mig, men inte bara mig, hela vintern och hela julen.”
Seraphina log svagt och snöflingorna fastande i hennes tårar och fick henne att le ännu större.
”Och den julen!” Utbrast Björnvera och tog ett steg mot Seraphina och kung Vinter. ”Den ska firas, med pompa och ståt och bli den bästa julen någonsin!”
De andra höll jublande med och Seraphina skrattade högt. 

Det blev också den bästa julen någonsin. Lyckan över kung Vinters återkomst, över Seraphinas räddning gjorde att den lös klarare än någonsin. Skratten ekade genom hela skogen och när månen sken upp på himlen såg man jultomten och hans släde när han satte fart mot alla barn. Julklappar delades ut och mat, som mest Björnvera gjort åts så att man nära på fick ont i magen. Och de dansade. Trassel, som smugit iväg tidigare, dansade hand i hand med Disa och de båda log hela tiden glatt mot varandra. 

Han hade smugit iväg en stund, tillsammans med Disa som varit med och sjungit på morgonen. Han hade ju velat ge henne rosenkvartshjärtat han köpt på Småfolkets julmarknad. När han gett henne paketet hade han nästan darrat av nervositet, tänk om hon inte skulle tycka om det. Men Disa pekade långsamt, med ett mjukt leende på läpparna, upp julklappen och när hon höll hjärtat i handen kunde hon inte annat än att stirra. Trassel stod alldeles still och nervositeten sjöng inom honom.
”T-tycker du inte om det?” Stammade han oroligt.
Disa lyfte blicken och ögonen var alldeles glansiga. Hon skakade på huvudet.
”Tycker om?” Utbrast hon. ”Trassel, det här… det är ju kärlekens sten?”
Trassel nickade.
”Precis”, svarade han. ”Ja-jag tänkte att den skulle vi-visa vad jag känner.”
Disa mötte hans oroliga blick och sprack upp i ett stort leende innan hon kastade sig i hans famn.
”JA!” Tjoade hon. ”Jag känner… jag känner likadant!”
Trassel kände hur all nervositet blåste bort och byttes ut mot en stor, fantastisk lycka. Och den bara växte när han äntligen och för första gången lät sina läppar nudda vid hennes.

Och nu dansade de tillsammans och log hela tiden mot varandra. Vid ett tillfälle lutade sig Disa fram och fäste en kyss på hans kind som fick Trassel att lysa värre än julljusen. Seraphina med kung Vinter och kände lyckan över att han var där. Björnvera bara log när hon fick se hur lyckliga hennes barn var. Hennes lilla familj. Hon dansade förstås också, det gjorde de allihop. Dansade som att det inte fanns någon morgondag, och sjöng så att det stod härliga till.
”Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar fram till påska!” Sjöng de samtidigt som de i en lång ringdans dansade fram genom hela Sagoskogen så att den där ringen bara blev större och större.

Och nog var det sannerligen jul igen. Och nog lös den klarare än någon annan. Kärleken flödade i mängder och just den här dagen fanns det inga problem. Det var julafton, den bästa dagen på hela året. Dagen för hoppet. För tron. För gemenskapen. För att hjälpa varandra och världen. 

Dagen för kärleken.

God jul!